Alpacan - världens bästa ras

Rubriken är en aning barnslig men för mig helt sann. Jag är verkligen en alpacaälskare av stora mått. När jag första gången åkte till England 1990 tillsammans med Johanna Borgendahl för att importera teddy egentligen så besökte vi Northampton Town Show där Fred Holmes som också var vår engelska värd under en del av resan höll utställning i engelsk regi. Efter lite runttittande fastnade vi gång på gång vid de tre burar där det satt peruaner med lockar, eller texlar med lugg om man hellre vill se det så. De var verkligen iögonenfallande och vi, eller mest jag, var helt fast. Med oss hem från resan hade vi tre teddy, två alpacor, en texel och en peruan. Vad jag inte visste då var att alpacorna skulle bli så mycket mer för mig än vad teddyna blev. Visst finns det ättlingar än idag av de importerade teddysarna, men långhåren ligger till grund för min framgång som marsvinsuppfödare och till en känsla som jag aldrig haft för någon annan ras varken förr eller senare. Alpacan har den främsta platsen i mitt marsvinshjärta. Nu 11 år senare står både jag och alpacan någon helt annanstans än vad som var fallet då.

Alpacans historia

För att gå till botten med alpacans historia får man börja med Fred Holmes och Claire Whites idé om att göra en lockig sheltie. Detta gjordes utifrån rexar och shelties och efter 8 års arbete kunde texeln som ras presenteras 1987. När den fått fotfäste var det inte svårt att göra lockiga peruaner och coroneter också Jag vet inte när alpacan som ras presenterades på utställning första gången, men det torde inte varit långt efter texeln. De tre vi såg 1990 var från tre olika uppfödare. Till Sverige kom alltså alpacan tillsammans med undertecknad och Johanna. På något sätt känner jag mig som en förälder till de svenska alpacorna.

Alpacor i England och Sverige

England är alpacans hemland men utvecklingen har inte varit densamma i de båda länderna. I Sverige har man jobbat metodiskt för att förbättra alpacan som ras medan utvecklingen gått långsammare i England. Många engelska domare har uttryckt när de dömt svenska alpacor att de aldrig dömt så bra djur någonsin, vilket är roligt att höra när man lagt ner mycket arbete på en ras. De tycker också ofta att det är synd att alpacan inte är fullgodkänd som ras i England. Där har de en guide-standard och tävlar fortfarande som Rare Varietys (jmfr med ostandardiserade eller udda raser). Importerar jag en alpaca från England idag är det bara för att få nytt blod till min besättning som jag inte kan hitta här hemma. I England hävdar sig alpacan bra bland de ovanliga raserna, det gör de. Tiden får utvisa hur de kommer stå sig i den vanliga konkurrensen. I Sverige vinner alpacorna otroligt mycket och hävdar sig utomordentligt bra i BIS-finalerna. Många är också de alpacor som finns med bland de mest vinstrika marsvinen någonsin i svensk marsvinshistoria.

Min egen historia med alpacan

Hur jag blev alpacafrälst och hur de första alpacorna kom till Sverige har ni redan läst. Jag tänkte under denna rubrik främst presentera hur jag arbetat med rasens utveckling. Till att börja med hade de djur vi först importerade väldigt skiftande kvalitet. Texelhonan och peruanhonan var fina men alpacahanen var inte den vackraste av marsvin och alpacahonan var mer eller mindre korthårig, en s k bits. Dessa bitsar producerade både långhår med full päls och korthåriga bitsar. Dessa var förstås en kvarleva från sammanslagningen av rex och sheltie när man gjorde texeln. Peruanhonan parade jag med den texelhane jag hade sen förut och fick Sveriges förstfödda alpacahane. Det är väl främst den som levt vidare och som fortfarande går att spåra långt bakom mina djur av idag. De andra sållade ut sig själva av en eller annan anledning. Under de första åren med alpacan kunde jag nästan uteslutande se en förbättring från generation till generation. Jag använde så mycket rena bra peruaner jag kunde komma åt för att förbättra framför allt lugg och kinder. 1992 i december föddes den första alpacan som jag kände mig nöjd med, Malaxis Elektra. Hon var ganska tätt följd av Malaxis Ukraina och i september 1994 föddes BOY2-95 Sch Malaxis Farina som var den första som skulle kunna stå sig i dagens konkurrens. Hon var också den första alpacan i Sverige som fick titulera sig Svensk Champion då rasen fick sitt fulla godkännande våren 1995. Farina blev på något sätt ett tecken på att jag verkligen var kvaliteten på spåren. Hon har sedan följts av åtskilliga champions och BIS-vinnare. Det ligger många års slit bakom den kvaliteten som alpacan håller idag, men det har varit värt varenda motgång som funnits på vägen. Idag kan jag med stolthet titta på stora alpacaklasser och känna att mitt slit ligger bakom varenda individ som sitter där på utställningsbordet. Det har också varit roligt att förse uppfödarkolleger med bra avelsmaterial som många förvaltat på ett alldeles utmärkt sätt. Alpacan har idag ett starkt fäste inom svensk marsvinsavel och detta värmer mitt hjärta gott.

Standarden - vad säger den?

Alpacans standard ser ut som peruanens sånär som på punkten pälskvalitet, vilken är den punkt som skiljer alpacan från peruanen. Pälskvaliteten är i standarden beskriven som mjuk, lockig och ullig med lockig mage och lockiga morrhår.

Hur är det att föda upp alpacor?

Alpacan har tillsammans med de andra lockiga långhårsraserna ett stort dilemma, nämligen de "tappade nackarna". Detta är dock inte rent bokstavligt utan det handlar om att den ganska tidigt tappar päls framtill och då främst i nacken men ibland även på skuldrorna. Detta har också varit en anledning till de intensiva inslagen av rena peruaner. Ingen kan riktigt förklara vad detta handlar om, det finns en mängd bättre eller sämre teorier men faktum kvarstår. Jag har personligen märkt att det hjälpt enormt mycket med inavlandet av peruaner, men trots detta föds det fortfarande individer som inte "håller nacken". Problemet ligger antagligen på den rexoida genen eftersom vanliga långhår inte har samma problem. Därför har jag varit otroligt restriktiv med alpaca x alpaca parningar. Jag gjorde det första gången 1996 med ett då lyckat resultat. I den kullen är BOY-97 SM-97 Sch Malaxis Citrus Blizz född. I senare kombinationer har resultatet varierat. Den senaste alpaca x alpaca parningen var också lyckad då BOY-00 SM-00 Sch Malaxis Paloma föddes samt hennes syster Malaxis Pisticcia som vid 4 månaders ålder vann dubbel-BIS. Generellt sett parar jag alpacorna med en alpacabärande peruan eller med en ren peruan för att göra nya bärare. Alpacans genetik ser ut som följer:
Alpaca x Alpaca ger 100% Alpaca
Alpaca x Alpacabärande Peruan ger 50% Alpaca och 50% Alpacabärande Peruan
Alpaca x ren Peruan ger 100% Alpacabärande Peruan
Alpacabärande Peruan x Alpacabärande Peruan ger 25% Alpaca, 25% ren Peruan och 50% Alpacabärande Peruan
Alpacabärande Peruan x ren Peruan ger 50% ren Peruan och 50% Alpacabärande Peruan
I de kullar där det föds både alpacabärande peruaner och rena peruaner är det omöjligt att se vilka som bär på anlaget och vilka som inte gör det. Du får helt enkelt spara och testpara med en alpaca.

Hur sköter man sin utställningsalpaca?

Här gäller samma sak som för peruanen, när alpacan är ca 4 veckor skiljer du den från mamman och ger den ett bad. Alpacan är något lättare att rulla än peruanen anser jag. Den har en mer lättformad päls och på något sätt är den också ofta mer slitstark. Tänk på att alpacan är lockig och den behöver genomkamning oftare som liten. Som äldre bör den borstas lager för lager med början nerifrån och uppåt. Vid baden använder jag med fördel ett proteinrikt schampo som ger pälsen en naturlig lyster, detta behöver alpacan ofta då pälskvaliteten tenderar att bli något torr, speciellt med åldern. Jag använder sällan balsam på en alpaca då jag tycker att den blir för mjuk av det. Dock måste man hela tiden tänka på att det är individer man handhar och varje individ skiljer sig från den andra. Du lär dig snart din alpacas päls och vad den behöver.

Vad bör jag tänka på när jag ställer ut min alpaca?

Ställ inte ut din alpaca för tidigt, det vinner du inget på. Den är lockig och det tar sin tid innan pälsen får någon längd. Personligen anser jag att tre månader är minimiåldern för att ställa ut dem. Jag väntar gärna till fyra månaders ålder innan jag visar dem första gången. En annan sak är själva presentationen. Alpacan ska presenteras med bena och lugg. Jag kammar hellre igenom hela pälsen och förlorar kanske några lockar än att visa dem med så mycket lockar som möjligt. Hellre en välkammad välpresenterad alpaca än en med mycket lockar som bara ser ut som ett yrväder.

Utvecklingen av alpacan som ras har varit mycket stimulerande och är det roligaste inom marsvinsuppfödning jag gjort. Att efter snart 11 år med rasen kunna titta tillbaka på foton av de första utställda i Sverige och jämföra detta med dagens kvalitet ger mig ett leende på läpparna. Att sedan alpacan är en otroligt trevlig och snygg ras gör inte leendet mindre. Mitt marsvinshjärta klappar hårt för denna underbara ras och jag tror aldrig att jag kommer att släppa dem.

Jens Lindgren, Malaxis marsvin